När man besöker Kreta och känner att man vill ha lite mera ut av semestern än att bara ligga på latsidan.
Ja då tipsar jag om att man snörar på sig ett par bra skor, plockar ner lite vatten och nått ätbart i ryggsäcken.
Så är man redo att börja resan till Europas längsta ravin. Nämligen Samaria ravinen på Kretas södra kust.
Själv bokade jag in mig på hotellets tur. Smidigt att bara få kliva på en buss och bli transporterad till platsen direkt. Nåja direkt kanske är att ta i. Det tog ca 2 timmar med ett litet fika stopp för att ta sig tvärs över ön.
Bussen avgick kl 06.00 och luften var härligt sval fortfarande. Efter en timme ungefär var det dags för en kopp kaffe. Och om den smakade gott... mmm ja fantastiskt. Stillheten. Förväntan som låg i luften då alla deltagare med en kaffe kopp eller en smörgås i handen, blickade upp mot bergen som trädde fram genom morgondiset och den nyvakna solens första strålar.
Fyllda med energi gick färden vidare mot ravinen. Förväntningarna lika höga som bergen. Upplevelserna fortfarande dolda i morgondimman tunna slöja.
Så var vi då äntligen framme och äventyret kunde börja.
Jag befinner mig i White mountain national park. Den enda national parken på Kreta. Vandringen startar vid Xyloskalo på Omalos Platån som ligger 1250 m.ö.h och tar oss ner till by Ayia Roméli vid Lybiska havet.
De första två km är ganska brant nedåt och man vår hålla koll på vart man sätter sina fötter. Stenarna är väldigt slipade av alla vandrare och man halkar lätt. Dessutom är det långt ifrån alla som sitter fast.
För att vara på den säkra sidan så är det bäst att stanna när man vill njuta av den fantastiska utsikten.
I bussen på vägen hit fick vi veta av vår guide, som för övrigt är längst bak i gänget, att om det skulle hända oss något under vandringen så finns det bara ett sätt att komma härifrån. Hit kan inga bilar komma och inte heller någon helikopter. En dam fick faktiskt ta denna fyrbenta transport ner tillsammans med vår guide. Ja han satt givetvis inte på åsnan. Som tur var var det inget allvarligt utan en stukning som gjorde det omöjligt för henne att ta sig ner för egen maskin.
Blev lite fundersam vid passerande av stenen på nästa bild. Den sitter väll inte löst? Eller ?
Det var med lätt skakiga ben som man tillslut närmade sig något som såg ut som botten eller åtminstone plattare mark. Om mina ben hade kunnat jubla så hade dom med all säkerhet gjort det.
Efter att ha vandrat undefär halva leden kom jag så till den lilla byn Samaria. Byn var faktiskt bebodd så sent som 1962 då området blev nationalpark.
Trots att leden vandrades av över tusen personer denna dag fanns det stunder av fullständig tystnad.
På vissa ställen var ravinen hundrafemtio bred och som smalast endast tre meter.
Här kan man träffa på den vilda geten Kri-Kri som bara finns på Kreta. De ska vara skygga men det märktes inte idag.
De som jobbar i reservatet tar sig fram på sina fyrfotade vänner.
Måste erkänna att jag gillade delen där vattnet porlade fram längst min väg som allra vackrast.
Dagen avslutades med mat och bad i Ayia Roméli
Härifrån måste man sen ta båt i 45 för att komma till bussen. Sen några timmar med buss innan sängen hägrade. 15 timmar tog utflykten och jag va helt slut.
Hittade en passande sten i marken som speglade vad jag tyckt om vandringen.
De finns olika meningar om hur lång ravinen är. Enligt min GPS är det 17.4 från start till bussen som tar vandrarna ner till den lilla byn.
De säger att det tar mellan 4 och 6 timmar och gå ravinen så jag känner mig galet stolt!