Från vägen nedanför Forshuvudet - Silvergruvan 20 km
Skam den som ger sig tänkte jag då jag glad i hågen gav mig iväg på tredje strapatsen för veckan. Men mig som guide för att hitta rätt plats att börja på hade jag min kära syster. Ville ju vara helt säker på att landa på rätt ställe den här gången.
Idag var vädret inte lite i den gråare tonen med regnet hängandes i molnen. Så lite mera kläder krävdes då vinden kändes lite bitande idag.
Första kilometern gick mer eller mindre rakt upp. Så att jag inte skulle frysa förstod jag snabbt efter denna pulshöjare men så tillslut nådde jag toppen och redan här visste jag att det skulle bli en härlig dag.
Terrängen bjöd på mjuk underlag som idag när marken var lite fuktig bjöd på fantastiska dofter som skvallrade om höst.
Plötsligt blev jag medveten om något därframme. Hjärtat började att slå snabbt och adrenalinet rusade i kroppen.
Fy så rädd jag blev innan jag insåg vad det var jag verkligen såg.
Med ett litet hysteriskt skratt vandrade jag vidare och måste inse att jag fick ett leende på läpparna när pilarna och ringarna bytts ut mot en annan vägvisare. Fin tyckte jag. Men tror inte det var nån hemma.
Jag vet ju att leden är markerad med orange men jag har blitt lurad för så lite text gör att turen går lite lättare och känslan av lugn sitter i.
Efter bara tre km promenad kom jag så till den där svensken jag letade efter igår. Kunde bara inte låta bli att ta ett kaffe stopp även om det var lite i tidigaste laget. Här skulle jag ha kunnat stanna hela dagen, vilket lugn.
Och skulle man behöva att lätta lite på "packningen" så fanns det möjlighet till det.
So far har det gått riktigt bra att promenera på i gympa dojor. Men vad skådar mitt norra öga... trubbel!
Nej då. På Silverleden kan man lungt andas ut. Utom synhåll här går fina spångar att ta sig fram på.
De som tar hand om leden får stor eloge.
De här delen går väldigt mycket upp och ner. Kuperat så att det suger så där härligt i benen. Det finns ju bara en väg och det är framåt.
Befinner mig här i gruv trakter och plötsligt kan ett litet kvarglömt hål dyka upp.
Som här vid Björnhöjdens järnmalms gruvor.
Uppför uppför uppför... Men det är värt det.
Jag har en liten förkärlek även för hus ruiner.. den här får nog bli i sepia vid ett senare tillfälle
Ibland kan det bli lite larvigt..
Men va nu då????? Blåa pilar. Någon driver med mig. Men jag låter mig inte luras. Jag följer orange och text ;.)
Skulle kunna stanna hur länge som helst på dessa mysiga fridfulla rastplatser. Men dagen är lite kylig och man kan inte sitta allt för länge. Här är Nätsjön.
Djurlivet var inte helt hopplöst.
Men det är ingen ide att slingra sig... bara att knata på
Sivergruvan - nästan framme
Och ut ur skogen kommer hon min fina syster och jag får sällskap sista biten.
