Så har de första 20 timmarna på semestern förflugit. Det har varit mer än intressant kan man säga. Började med mötet på Faro flygplats. Först orolig när jag inte hittade dem men sen såg jag mitt namn, glädje. Lite trött efte en vilosam flight så hade jag tufft att hålla igång konversationen. Diego och hans fru Maria samt dottern Diana hade varit på stranden och kom sedan för att hämta mig. Visade sig att de inte var portugiser, som jag trott, utan från Ukraina. Så vi får
Väll se om det blir nån språk undervisning där. Kanske talar jag flytande ryska när jag kommer . Sparsiba :-).
Rums utsikt
Frågade om han åkte många vändor till flygplatsen på lördagarna. Svarade: ibland, men idag bara en. Du är ensam. Därmed blev jag mållös. Kan man lungt säga. Sen kom, VA!!!!!!!! Ja så är det tydligen. I ett samtal med frun Maria närmare Alvor, förklarade hon att det kunde ha många fördelar. Jaha, tänkte jag förtvivlat. Men dom äter väll med mig som jag sett bilder från Vale de ferro, va possitiv, det finns alltid en mening. Det kommer att bli skitbra.
Marias trädgård med ekologiskt odlade grönsaker. Mums
Väl inakorderad I ett mycket trevligt rum. Och visad runt på farmen var det middag, som jag skulle avnjuta med dottern. Just det. Hon är förövrigt rätt söt, runt 10 år.
Först dukades det fram en fantastisk sallad från farmens egna trädgård. Sen kom lax och ris. Sedan till min fasa efterrätt. Å nej. Kunde inte säga att jag inte ville ha. På toppen av detta serverades en specialitet från Ukraina. Som en stor donut gjord på potatis och fylld med champinjoner. Samt ett glas rött. Där rök nästan hela veckobonusen. Allt detta intogs medan Diana glatt pladdrade på. Sen ville jon spela YAtzy. Gick med på en runda innan sängdags. Hon fuskar nått så infernaliskt. Efter spelet. Drog jag mig raskt tillbaka.
Vaknade i ottan och beslöt mig för att gå och säga godmorgon till kusarna innan frukost. Lite puss mys med den här snygga herrn tex.
Redan vid 9 blev det poolhäng. Nu slår det mig verkligen hur ensam jag är. Inte alls idyllisk längre. Inte ens familjen hörs så inget Kaffe. JAG DÖÖÖÖÖR! 4 Timmar. Bestämmer mig raskt för att i morgon blir det Alvor. Jag måste se folk.
Sen var det dags. Första ridturen skulle bli med en tyska som heter Michelle. Jag skulle få rida Luza. Ett 20 årigt litet sto. Michelle är verkligen inte den mest pratglada människan jag träffat. Det i kombination med kära Luza som inte hade lust alls att vara ute på tur med mig känndes katastrofen som ett faktum. När jag skämtsamt sa till Michelle: Doesnt seem like she wants to walk att all. Svarade hon kort. Shes very slow up and down hill. kändes lovande i början på en långtur som går upp i bergen.
Skruttan.
Jag och Michelle fick bättre kontakt sen ska sägas. Imorgon har hon lovat mig en av grabbarna, som hon förövrigt red själv idag. Ser fram emot det. Men honom får ni se imorgon.
För imorgon blir det en kanon dag. Jag har sagt till om kolisarna och bestämt mig för att inte tillbringa kvällarna med att spela yatzy med en 10 åring. Känner mig stolt över mig själv som tagit kommando. Nu blir det mat.
